så att sägas tidiga historia - en askungesaga

Laget består av fem yra nybörjare som lägger mer vikt på att bli fotograferade och att vila än att verkligen åka rally. Fotograferingen äger rum vid STUDSBERG-skylten. En vacker vägskylt bredvid en fridfull stuga vars invånare bryskt rycks ur sin agrara idyll när LV iklädda gröna rockar ihärdigt kräver att bli fotograferade ett par decimeter över marken i skyltens sällskap.
 
Saxat från spexets sida:

Rallyt genomförs mitt under brinnande älgkrig. Vi roar oss med att skrika "Päls är mord" till alla utposterade älgmördare vi åker förbi. Troligtvis missar vi några plock på detta, men det tar vi igen på att Mild spikar pysslet som går ut på att para ihop fotomodellers ansikte med rätt kropp... imponerande!

Förutom dessa händelser kommer nog ändå höstrallyt -95 att gå till historien som rallyt då vi letade febrilt efter fotoplocket med en timmertrave på: ett fotoplock vi missade under vårrallyt -95.

Riktigt vilda djur medföljer ekipaget. Rykten vill göra gällande att det rör sig om illrar eller bältor eller nåt. Inte nog med att rallyt är ett av de kallaste i mannaminne, när vi som minst anar det går de vilda djuren till attack. Fångst: En styck bröstvårta!
Rallyts citat:       "Titta en påfågel, det var längesen!"
                              Tomas får syn på en fasan i dikesrenen.

Det här är faktiskt det enda rallyt vi har åkt med tokfull buss. Vi mönstrade på hela NIO personer på parkeringen mellan A- och B-huset. Dessutom hade vi som så ofta på den gamla goda tiden JollyBobRud, vår egen hussjörövare, med oss i Bussruds bagage. Bitvis behövde Jolly inte ens stå ensam eftersom vi hade så gott om folk att vi placerade en tallriksplockare baklänges i bagaget. Sån lyx har vi inte varit bortskämda med på senare rallyn, då vi så gott som alltid har varit 6 personer.

Det här rallyt skulle mycket väl kunna ha gått till historien som det sista rallyt vi deltar i:

Under ett rebuslösarstopp i Hogstad blir vi nämligen överfallna av en folkilsken bonde. Först försöker han ramma oss med sin traktor, sen häver han ur sig de mest svavelosande östgötska invektiv*, insprängda bland osammanhängande fraser om att vissa är tvungna att arbeta så att andra kan vara ute och roa sig, och att han minsann inte betalar våra studiemedel för att vi få sina ägor nedlusade av studenter i lustiga hattar.

När han upptäcker att vi inte gör något som helst försök att bli arga tillbaka, utan snarare liknar sex stycken smått roade fågelholkar, stryker han sina planer på att iscensätta ett massmord i den östgötska terränglådan. Han nöjer sig helt enkelt med att be oss fara åt helvete. Det passar oss alldeles utmärkt, för vår försvarsförmåga är allt annat än god. Något vi gav prov på under lunchen då vi missade alla skott på luftpistolsskyttet.

Sten-Johan värvas till laget. Sten-Johan hette tidigare Johan, men vid lösandet av spexet julrebus anno 1996 (den som alla andra fick till "Den näst siste kejsaren") råkade Johan förivra sig och tog den STOD som inledde rebusen för en STENSTOD. Följdaktligen uppkom den något krystade rebuslösningen "Sten - den näst siste kejsaren".

Johan, som från denna tidpunkt heter Sten-Johan, gav här prov på en av sina mest framträdande drag som rebuslösare: att gå över ån efter vatten. Nåväl, Sten-Johan värvades i alla fall, övergångssumman var en dubbeljapp och i kontraktet står det att läsa:

Spridda "Så Att Säga" hörs under rallysexan.

Halva laget är blixtinkallat i sista stund, och resultatet blir givetvis därefter. En av nybörjarna får blodad tand (och grundar senare RRL för Claes Elfsberg), övriga svär dyrt och heligt att aldrig mer åka rebusrally!

De gröna rockarna gjorde sitt sista rally våren 97, nu är det även dags att överge namnet LiTHe Vält. Laget är dock fortfarande det samma. Vi väljer att kalla oss det som alla känner och älskar (?) oss för: Så Att Säga!!!

Vi har för första gången ett tema: SOVJET! Det faller sig som det mest naturliga eftersom Bussrud är röd. Vårt ekipage väcker både förundran och rädsla hos lokalbefolkningen på de platser vi passerar under dagen, kanske med all rätt: en röd minibuss med hammare och skära på sidorna, fullproppad med män iförda pälsmössor och sovjetiska paraduniformer kan nämligen te sig något extremt på den östgötska landsbygden. Det är dock inte alla som tycker att vi utgör ett hot: med orden "Brezjnev var liberal" får Åker Enade (r) oss att framstå som en söndagsskoleutflykt.

När vi helt fredligt har stannat utmed rallyvägen för att lösa en rebus passerar Bamses Barlast, och OKYNNESTUTAR. Vi gör givetvis vad varje handlingskraftig och rättrådig person skulle göra i det läget: Vi anger dem för rallyledningen. Och eftersom vi är ädla nog att inte skylta med vår aktansvärda moral väljer vi att kalla oss "Ett anonymt rallylag". Vid summeringen av rallyt resulterar tutningen givetvis i prickar för Bamses Barlast. Tyvärr får ett annat lag äran för vårt hedervärda uppträdande utmed rallyvägen: nämligen Terminator T4. Rallyledningen tycker sig nämligen känna igen telefonören röst som Bozons. Rallyledningen delar dock inte vårt moraliska synsätt och straffar även Terminator T4 med prickar... (Jättesynd)

Kvällen före rallyt försöker Basper elda upp sig själv mha "någon slags kulinarisk napalm" för att slippa vara med och förbereda matsäcken (koka ägg). Hans, enligt egen utsago, 27 gradiga brännskador visar sig vara smått överdrivna. Men den traumatiska händelsen han upplevde just i det ögonblick då den nygrillade marschmallowen fastnade på hans fingrar skär djupa snitt i hans själ.

Vi tar två av fotoplocken direkt vid starten eftersom Dicken redan vid första anblick vet exakt var de finns. Lokalkännedom kan man aldrig få för mycket av.

Precis innan lunch yrar vi omkring lite eftersom badplatsen inte riktigt vet var den ligger. Det vet däremot lokalbefolkningen, med det tar lite tid innan de fattar att de BÖR hjälpa oss.

Det som har etsat sig fast hårdast i minnet är dock den helvetiska rallyvägen: en otroligt krystad sträckning som korsar sig själv en miljard gånger och är hur lång som helst.

Några veckor före rallyt får alla i laget ett brev från Dicken där han anser att temat för Så Att Säga under rallyt ht99, pga vårt namn helt enkelt måste vara SAS. Han bifogar följande principskiss och klargörande text: Därmed var temat bestämt! Några småjusteringar görs dock pga materieltillgång. Den slutgiltiga laguppställningen blir: en Pilot (Mårten), två flygvärdinnor (Johan och Dicken), en intaxare (Herman), en charterresenär (Basper) samt en International Businessman (Mild).

Det visar sig vara en vinnande uppställning. Rallyledningen fattar tycke för vår entre till startplatsen: Intaxning till gaten med hjälp av ledljus i form av cykellyktor och tydliga direktiv med bägge armarna. När vi väl har kommit in till gate och den allsmäktiga ledningen får syn på vår omåttligt stiliga pilot och våra två "scandal beauties" till flygvärdinnor är det så gott som klart: Stilpriset är vårt! Och det helt utan mutor och rövslickeri (vilket vissa bittra tvåor vill göra gällande!)

Rallyt börjar lite knackigt: Vi tvingas klippa hjälp på rebus två och tre och kör dessutom tokfel hela sträckan mellan rebus tre och rebus fyra. Trots många förlorade plockpoäng hänger vi tydligen med hyfsat till lunch och när sen eftermiddagen förflyter utan problem visar det sig att vi till slut vinner med EN poängs marginal före Dagugglorna.
En ynka poäng, det är så mycket som det gav att vi (mogna som vi är) chansade på att det där bandet med Björk i spetsen kanske hette KUKL ändå, det är ju ett roligt ord. Det var även så många poäng vi tjänade på att Dicken vid målgång drog upp sin snäva kjol och sprintade förbi en kö med bussar som ville gå i mål före oss.